Igår morse blev det officiellt - inte nog med att jag för ett par månader sedan råkade bli lilahårig utan igår morse ställde jag ut min 7 åriga son i 2 sekunder NAKEN utanför ytterdörren och stängde nästan dörren. Yes det var resultatet av drygt en timmes bödanden och vädjanden och tjatanden och hotanden och diverse försök för att få Theodor att klä på sig. Han totalt vägrade. Jag resonerade också "Det är kallt Theodor. Du kommer att frysa om du inte har några kläder!" Han var bestämd "NEJ inte kallt" Jag öppnade alltså dörren och pjokvaskern fick kolla läget. Det var kallt och Theodor bestämde sig fort att sätta på sig kläderna. Detta skedde i sista sekund och frukosten fick han ta med sig till skolan. Skönt att skolan inte gnäller när barnen tar med sig sin frukost.

Idag kom jag hem och började laga mat. Theodor kom in i köket och jag tänkte "Nu ska jag behandla honom som om det var hans lillasyster Saga 3 år som kom in" så jag intog en inställning som tog förgivet att han klarade uppdraget jag planerade att ge honom. "Varsågod, lägg tallriken på bordet!" Theodor tog emot tallriken och la den på bordet. Han fick en till och en till och en till - inga problem. Han fick fyra glas som han la vid tallrikarna. Jag la mig inte i - ingen övervakning. Han fick fyra gafflar - sjobb på plats bredvid tallrikarnaaaaa och till sist fyra knivar. Bordet såg perfekt ut. Jag var helt paff och skämdes för att jag förutsätter att jag måste övervaka allt och hjälpa till med allt som Theodor gör. Han klarar säkert mycket mer än vi i familjen tror eftersom vi är så försiktiga - eller är vi rädda. Är jag rädd!? Och för vad i så fall? Jag är inte någon ankmamma men jag kanske lite av en kontrollfreak.... jag vet inte. Ska undersöka saken.

I morgon är det Vicka med Villi uppträdande igen med min gitarrist. Vi kommer att uppträda på Björklingebiblioteket kl 14. Ifall någon har vägarna förbi ;)

Sjingling
M

Ja, då är det avklarat. Jag är dålig på att blogga. Jag har försökt och jag har planerat och jag har haft stora planer med denna blogg men NEJ
Jag ger mig - lägger mig på marken och ser allmänt konstig ut ha ha - jag kommer inte att skriva varje fredag .. som planerat, jag kommer inte att få en massa kommentarer på det skrivit ... och jag kommer definititivt inte att försöka no more.
Jag skriver när jag skriver och ska känna mig nöjd med det :D

Vad har hänt sedan sist..... alldeles för mycket ha ha helt underbara saker, extremt frustrerande saker och hobba hobba romatiska saker.

Jag börjar med helt underbara saker: min son Theodor pratar så att andra männsiskor förstår vad han säger. Det krävs en del välvilja MEN andra förstår. I skolan säger dem att han ljudar - tänk om han kanske börjar läsa en dag... vilken grej! Mer underbart i mitt liv är sisådär lugna matsituationer. Theodor har sedan typ ett års åldern haft problem med matsituationen här hemma. På förskolan och nu på skolan berättar personalen om Theodor "han är så duktig på att använda bestick" "jag blev så imponerad av hur Theodor kunde använda både kniv och gaffel" osv Jag och Henrik förstår ingenting!!!! Är det samma pojke vi pratar om? Han kan alltså....... men varför fungerar det inte hemma?????

Jag har några teorier så klart; när Theodor föddes hade han ett virus på hjärtat (visade det sig) som gjorde att ena kammaren inte pumpande som den skulle. Detta gjorde att Theodor inte kunde suga samtidigt som han svalde. Jag kunde alltså inte amma. Många försök gjordes utan resultat. Theodor fick sond genom näsan. Det är inte så bra att ha en sond genom näsen för länge så nästa steg är att operera en sond direkt in i magen. Det planerades - datum för operation var klar men Theodor råkade få RS. Operationen blev framskjuten. Vi hade fått uppmaningar av hans läkare att prova ge honom lite mat med sked - se om han kunde svälja. Han tog inte emot någonting - kräktes och skrek. Men efter några dagar, isolerad på sjukhus, tog han emot en sked och sen en till. Ett av läkemedlenda för RS är sterioider..... det gör att man blir hungrig..... han var hungrig och började äta. Han bestämde sig kanske för att leva - vad vet jag! Hur som helst så smuglade jag och hans pappa in en flaska vin till hans rum och skålade den kvällen han började ÄTA.
Jag fortsätter med teorin... kanske är det så att jag och Henrik alltid varit stressade när det gäller Theodor och Mat!? Vilken faktiskt kan märkas - puff fast vi låtstas att vi inte är stressade. Vi andas - vi har tålamod bla bla bla Matsituationen hemma är HEMSK. Theodor bankar konstant - glas, tallrikar, bestick, andras glas, tallrikar, bsstick, kastruller, pannor osv. Theodor kan spilla fyra glas mjölk och hoppsan så har tallriksinnehållet hamnat på .... väggen. Oj då! Theodor petar i andras mat. Theodor kastar mat - okey inte så ofta men faaan.

En gång i tiden fick vi hem mat-specialister från Habiliteringen på besök... de sa att vi gjorde allt rätt. Detr finns ingen anledning för Theodor att bete sig illa. Jaha, sisådär 6 år senare!!! Det värsta är bankandet. Man blir helt galen till slut. Vi har varit på besök på habiliteringen och diskuterat BARA bankades i en timme. Sociala berättelser var lösningen. 
Vi testar.... fungerar inte eller så gör vi nåt fel!
Så en kväll bestämde jag mig för att testa Straff-metoden - usch vad hemskt det låter. Jag sa till Theodor "Du får ingen efterrätt om du bankar" Han bankade och hans lillasyster Saga fick efterrätt.
Nu är det inte så att barnen får efterrätt varje dag men men det kan de få ... i form av vindruvor som Theodor ÄLSKAR.
Theodor grät den kvällen och jag kände mig som världens sämsta morsa som ger lilla Saga få efterrätt med inte Theodor.
Theodor har inte bankat sedan dess - okey en gång - men oj vad han är duktig. Han äter sedan lägger han ifrån sig besticken och sätter händerna upp i luften och säger "inte banka!"
Nu måste jag ge efterrätt varja dag...... och nej det blir inte bara glass och vindruvor. Nu har jag Tom&Jerry kex - 5 stycken efter maten är väl lagom ha ha  VÄRT!

Extremt frustrerande saker: Jag föreläser om knep och knåp för föräldrar och personal - i den föresläsnignen tar jag upp attityder. Under rubriken Attityder tar jag upp känslor. Känslor som väcks när man är förälder och/eller personal, i förhållande till barnet som har en funktionedsättning eller rörelsehinder. Känslor är ju inte att lita på - de kommer och går men attans vad ont de kan göra.
Get to the piont ha ha - i känslorna finns det mycket... jag berättar i min föreläsning om den extrema frustrationen som man kan känna när man är förälder eller jobbar med barn med funktionnedsättning av olika slag....... i mitt fall autismspektrumpstörnign, hjärnskada, utveklingsstörning, epilepsi, hyperaktivitet mm tänk att jag min son har så många diagoner att jag inte kommer ihåg alla!!??!! Okey, vart vill jag komma? HIT. När man väl har börjat prata om "förbjudna tankar" exempelvis "Varför gjorde jag inte abort?" "Varför kan inte han/hon bara dö?" ' känner jag att det är som de bara exploderar. Jobbigt jag vet. Ännu jobbigare att faktiskt erkänna detta. Så när Theodor en morgon lyckades öppna sitt fönster på andra våningen, efter en sån där riktigt hemsk hemsk morgon, tittade jag upp och ser honom halv hängande från fönstret. Min första tanke var inte "Åh nej aaaaa måste upp och rädda mitt barn" utan "han kan väl ramla ut". Några sekunbrott senare tog jag tag i mig själv - ruskade om och ställde frågan "Vad fan håller du på med?" Sprang upp. Stängde fönstret och sa lugnt och sansat "Theodor, det där är jättefarligt. Ajabaja, du får inte öppna fönstret igen." Efteråt tänkte jag en hel del på det jag hade tänkte och kom fram till att denna tanke eller liknande har väl all fått. Tur att inte socialtjänsten har tillgång till min hjärna. Summan av kardemumman är ju att jag tycker att jag fått många fler sånna "fröbjudna" tankar sedan jag lyfte upp hela grejen... kan det var en ballongeffekt!!??

Hobba hobba romantiska saker: Juste, det ska också hinnas med eller??!!??!! Jag har sedan min NZ resa fått en del insikter. Mycket har berott på mitt resesällskap. Under två år har jag varit den som planerat, organiserat och stått för logistiken i hemmet .. "Vi har ju ett barn med autism - han behöver struktur!" Henriks starka sidor ligger förbi logistik och jag var helt blind. Jag tyckte ju själv att jag var bra, duktig på planering och logistik och struktur - allt för Theodor!!?? Eller var det för Theodor? Eller var det för mitt eget kontrollbehov? under NZ resan blev det glasklart för mig vad det egentligen handlade om och jag har en nyvunnen respekt för Henrik. Henrik är så olika mig på alla plan. Han kanske inte är lika snabb att tänka eller att se kopplingar som jag men det innebär faktiskt inte att han är sämre ... vilket jag faktiskt utgick ifrån förut. Jag är snabb. Jag drar snabba slutsatser - som inte alltid är koorketa! Jag och Henrik har ingen energi kvar efter tre timmar med Theodor. Förut gick jag till attack - mot Henrik, när jag var slutkörd. Nu kan vi titta på varanda, blinka och faktiskt förstå att vi befinner oss i samma situation. Båda känner frustrationen, båda känner maktlösheten, båda känner sorgen MEN nuförtiden står vi på samma sida. Denna insikt har så klart lett till lite mer action i sängen - men det tänker jag inte beskriva ikväll thjhoo

Tack alla ni som faktiskt läser min blogg (trodde ju inte att npån gjorde det)
Tjingleing
Margrét

Efter nästan två veckor hemma i kalla kalla Sverige sätter jag mig äntligen ner och skriver på min blogg. Jag har upptäckta att jag inte är någon vidare bloggare. Försöker hålla ett schema med fasta bloggtider men nej! Jag vet inte om jag ska lova något annat än att jag har inte glömt bort min blogg ;)

Theodors reaktion på att jag var borta en HEL månad var betydligt sämre än jag trodde att den skulle vara. Vi pratades vid via Skype två gånger och första gången mumlade han bara "Mamma ä dum. Mamma ä dum. Mamma är dum" och där satt jag på andra sidan juordklotet och kunde först bara konstatera att Mamma var nog ganska dum som åkte iväg sådär långt men efter ett tag började jag rabbla min egen ramsa till svar "Mamma ä snäll. Mamma ä snäll. Mamma ä snäll." Rätt eller fel? Vem vet!
Andra gången grät han bara. Så himla hemskt att sitta på andra sidan jordklotet och se sitt barn gråta hysteriskt av längtan efter en. Puff!
Nu vet jag - jag kommer aldrig att vara borta sådär länge igen förrän han är större. Nu går det liksom inte att resonera med honom - allt är ju så konkret. Antingen är du här - eller så är du inte här!
När jag kom hem för ett par veckor sedan bröt vi båda ihop och satt och kramades en lång lång stund och tårarna bara rann. Visste faktiskt inte hur han skulle reagera när jag kom hem - han hade lika gärna kunna vara arg på mig för att ha varit borta så länge.
Nu har vi vant oss vid varandra igen och ibland känner jag .... PALLA!!!! Han är så himla hyper och jag blir så himla trött på honom!!! En morgon hade Theodor badat. Hans pappa var på väg till jobbet och väcker mig. Hans blick var sådär trött och ledsen som man bara kan vara efter ett intensivt pass med ett extremt aktivt barn. Han säger "Theodor bajsade i badkaret. Jag har städat badkaret men han står just nu i duschen och jag måste åka". Jag tar vid. Går ner till duschen och hittar Theodor där - tror ni inte att han hade bajsat lite till och smörjt in sig. Kul! Klockan är halv sex på morgonen. Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och skrubba. Vid frukostbordet kastade Theodor mat, spottade bröd och hällde ut sin O´boy eftersom den var inte tillräckligt varm. Jag var inte så himla glad - om vi säger så. Intressant är att när jag är precis på bristningsgränsen kan han titta på mig och säga med en ljuv stämma "Du ä söt!" ha ha vem smälter inte då!?

Vi ska börja använda sociala berättelser mer i vår vardag. Massa jobb att sätta ihop dessa små böcker som berättar vilka val man har i olika situationer. Vi ska göra en bok om Theodor och Saga - Theodor petar Saga hela tiden; i ansiktet, på huvudet, i ryggen, i armen. Eller så kan han helt sonika gå rakt på henne. Saga är 3 år - hon skriker rakt ut när hon fått nog. Nu är det alltså dags att hitta andra sätt att reta henne ha ha  nej, utan andra sätt att umgås. Och då kan sociala berättelser hjälpa till för att visa de positiva effekterna på ett beteende. Hoppas det fungerar för att de kommer ju inte direkt ifrån varandra.

Förutom sociala berättelser håller jag annars på med nätverkande på hög nivå. Så många fantastiska människor som finns där ute :D
/Margrét

Om några dagar åker jag iväg en hel månad till Nya Zeeland vilket väcker en massa känslor, både positiva och förväntasfulla men också förtvivlade känslor över att lämna Theodor i en månad. Jag har gjort ett schema med bilder så kan han kryssa över varje dag jag är borta ... så han förstår att jag faktiskt kommer tillbaka. Jag har fortfarande inte berättat något för honom men jag tror att han känner på sig att något är på gång. Min totala fövirring hemma har ju resluterat i ganska dråpliga senarion för mig och barnen. Theodor har varit extremt hyper hela veckan - både hemma och i skolan. Han har fått vredesutbrott och skrattattacker som aldrig verkar ta slut. Känns väl inte bäst att lämna ett barn i en månad som verkar må dåligt.....men det kanske är bra för både honom och mig. Det får blir min sanning!

http://www.unt.se/24unt/#category=0&date=playlist&clip=0&startTime=0m0s

På länken ovan blir jag och huvudpersonen i Didis dag intervjuade av en mycket trevlig tjej från 24unt.

/M

I måndags åkte jag, Theodor och Amanda till Stockholm. Jag och Theodor åkte först buss, köpte bulle på centralen och satte oss på tåget. Han var så exalterad. Man kunde se spänningen i hela hans kropp. Vi började med Isländska Ambasaden .. tunnelbanan var BÄST. Sedan tralllllade vi iväg till Musikmuseet men det var stängt. Ja, jag kommer aldrig någonsin att glömma att kolla upp om platsen vi ska tillär ÖPPEN!!! Alltså var Musikmuseet STÄNGT och gubben som jobbade där ville inte ens vara snäll och släppa in oss i 5 minuter... jag började nästan gråta men höll tillbaka och hittade på nåt annat. Jag hade ju lovat att han skulle spela. Jag hade gjort ett schema .. BUSS - TÅG - MUSIK så vad fan skulle jag hitta på.... ju BR ha ha jag var tvungen att gå på ett möte och Theodor och Amanda gick till BR leksaker och klädde ut sig till läskiga spöken och spelade alls slags instrument ha ha genialiskt tyckte jag. Theodor fick med sig maraccas och var hur nöjd som helst :D
/M

Knep för en bättre fungerande vardag.

Margrét Atladóttir producent, lärare och mor till Theodor som har bland annat en hjärnskada och autismspektrumstörning.

I sin föreläsning ger Margrét Atladóttir konkreta verktyg för att underlätta vardagen. Hon har själv erfarenhet av den hopplöshet och förtvivlan man kan känna som förälder/personal till barn med svåra beteendestörningar. Ett av Margréts huvudsyften är att du ska känna att du duger som förälder och personal. Alla ska kunna genomföra, utan att känna stress, alla knep och knåp från kursen. Du ska känna att du har bättre förståelse samt fått ett annat förhållningssätt till dig själv som förälder/personal.

Margrét och hennes familj har de senaste sju åren varit med på en resa till en värld av förtvivlan, hopplöshet och misströstan blandat med en kärlek som spränger alla gränser. Margrét son har en hjärnskada, autismspektrumstörning, utvecklingsstörning mm. Margrét är i grunden lärare i svenska som andraspråk och teater men producerar även dvd-filmer för barn med funktionsnedsättning.

Föreläsningens huvudsyfte är att du ska känna att du duger som förälder och personal. Genom rubrikerna tid, knep och attityd delar Margrét med sig av sina knep på hur man hanterar besvärliga situationer som uppstår i och utanför hemmet. Hon lägger vikt på att alla redan under föreläsningen blir medvetna om sina egna roller och känslor som kretsar kring barnet. Hon berättar ärligt och innerligt hur hon fått vardagen att fungera bättre. Margrét förmedlar hopp och känslan av att du duger som förälder och/eller personal. Hon tar itu med konkreta vardagssituationer, stress, duktighetssyndrom och för vissa det ständiga dåliga samvetet.

Föreläsningens mål:

Du får en ökad förmåga att hantera olika svåra situationer i hemmet

Du får många knep och knåp att använda i vardagen – från morgon till kväll

Du får pedagogisk medvetenhet när det gäller ditt barn

Du kan lättare urskilja mer eller mindre funktionella beteenden

Du får en ökad självkännedom i förhållandet till ditt barn

Du blir stärkt i din roll som förälder/personal

 

Teaterbanan kan få uttalas med betoning på baaaanan eller banaaaaaan - båda fungerar alldeles utmärkt. Teaterbanan kommer att starta Teaterverksamhet för barn mellan 9 och 12 år samt för funktionshindrade. Lokalerna är i Uppsalas stadsdel Sävja.

Teatergrupperna kommer att få skapa och sätta upp en egen pjäs. Mer information kommer!
Titta gärna in Aktiv Ungdoms andra kurser på http://www.aktivungdom.se/index.php?id=38&did=*&forcefid=32&cid=7

Självklart är det jag som håller i dessa teaterkurser ;)

Teaterbanan för ungdomar med Asberger, ADHD och Tourettes

Gruppen arbetar med en teateruppsättning som frigör ungdomarnas skapandeförmåga. Den kommunikativa processen står i centrum. De olika dramaövningarna har fokus på glädjen, tilliten och tryggheten samtidigt som vi tränar att använda fantasin och får verktyg att uttrycka känslor.

Teaterbanan för barn/ungdomar med utvecklingsstörning och autismspektrumstörning

Genom dramaövningar lyfter vi fram varje person och dennes skapandeförmåga. Fokus ligger på tillit, trygghet och att få ha roligt. Vi jobbar bland annat med jaguppfattningen, kroppsmedvetenhet och den sociala och kreativa utvecklingen. Genom berättandet får varje deltagare verktyg att uttrycka känslor och träna på att använda sin fantasi. Improvisationsövningar i kombination med dramaövningar leder ofta till en föreställning.

Margrét Atladóttir är utbildad lärare bland annat i drama och teater. Hon har gedigen erfarenhet av att undervisa drama inom skolans alla åldrar. Margrét gör även film för barn med funktionsnedsättning och håller föreläsningar om hur det är att vara förälder till barn med funktionsnedsättning. Margrét använder alltid tecken som stöd. 

Barnunderhållningen Vicka med Villi

Vicka på rumpans alldeles egen maskot kommer på besök på teatrar, konserthus, förskolor, bibliotek eller större evenemang. Villi kommer tillsammans med sin gitarrist och sjunger sånger med rörelser till och stojar med alla barn. Villi använder alltid tecken som stöd.  
Vicka med Villi målgrupp 2-7 år. Villi sjunger låtar som Pruttlåten, Tjolavippen och Apsången. Publiken har hittills aldrig kunnat sitta still utan röjer och pruttar med Villi.

Besöket varar i ca 60 minuter. Villi busar alltid med barnen innan och stojar med barnen efter föreställningen. Vi kan ha föreställningen både inne och ute (om det inte regnar) och scenen måste vi få tillgång till ca 15 minuter innan önskad starttid. Villi och hennes gitarrist kommer med en mindre ljudanläggning och behöver därför kunna komma åt en el-kontakt.

Föreställningstid: 30-45 minuter.