Officiellt den galna tanten

Igår morse blev det officiellt - inte nog med att jag för ett par månader sedan råkade bli lilahårig utan igår morse ställde jag ut min 7 åriga son i 2 sekunder NAKEN utanför ytterdörren och stängde nästan dörren. Yes det var resultatet av drygt en timmes bödanden och vädjanden och tjatanden och hotanden och diverse försök för att få Theodor att klä på sig. Han totalt vägrade. Jag resonerade också "Det är kallt Theodor. Du kommer att frysa om du inte har några kläder!" Han var bestämd "NEJ inte kallt" Jag öppnade alltså dörren och pjokvaskern fick kolla läget. Det var kallt och Theodor bestämde sig fort att sätta på sig kläderna. Detta skedde i sista sekund och frukosten fick han ta med sig till skolan. Skönt att skolan inte gnäller när barnen tar med sig sin frukost.

Idag kom jag hem och började laga mat. Theodor kom in i köket och jag tänkte "Nu ska jag behandla honom som om det var hans lillasyster Saga 3 år som kom in" så jag intog en inställning som tog förgivet att han klarade uppdraget jag planerade att ge honom. "Varsågod, lägg tallriken på bordet!" Theodor tog emot tallriken och la den på bordet. Han fick en till och en till och en till - inga problem. Han fick fyra glas som han la vid tallrikarna. Jag la mig inte i - ingen övervakning. Han fick fyra gafflar - sjobb på plats bredvid tallrikarnaaaaa och till sist fyra knivar. Bordet såg perfekt ut. Jag var helt paff och skämdes för att jag förutsätter att jag måste övervaka allt och hjälpa till med allt som Theodor gör. Han klarar säkert mycket mer än vi i familjen tror eftersom vi är så försiktiga - eller är vi rädda. Är jag rädd!? Och för vad i så fall? Jag är inte någon ankmamma men jag kanske lite av en kontrollfreak.... jag vet inte. Ska undersöka saken.

I morgon är det Vicka med Villi uppträdande igen med min gitarrist. Vi kommer att uppträda på Björklingebiblioteket kl 14. Ifall någon har vägarna förbi ;)

Sjingling
M

Usch vilken dålig bloggerska jag är!

Ja, då är det avklarat. Jag är dålig på att blogga. Jag har försökt och jag har planerat och jag har haft stora planer med denna blogg men NEJ
Jag ger mig - lägger mig på marken och ser allmänt konstig ut ha ha - jag kommer inte att skriva varje fredag .. som planerat, jag kommer inte att få en massa kommentarer på det skrivit ... och jag kommer definititivt inte att försöka no more.
Jag skriver när jag skriver och ska känna mig nöjd med det :D

Vad har hänt sedan sist..... alldeles för mycket ha ha helt underbara saker, extremt frustrerande saker och hobba hobba romatiska saker.

Jag börjar med helt underbara saker: min son Theodor pratar så att andra männsiskor förstår vad han säger. Det krävs en del välvilja MEN andra förstår. I skolan säger dem att han ljudar - tänk om han kanske börjar läsa en dag... vilken grej! Mer underbart i mitt liv är sisådär lugna matsituationer. Theodor har sedan typ ett års åldern haft problem med matsituationen här hemma. På förskolan och nu på skolan berättar personalen om Theodor "han är så duktig på att använda bestick" "jag blev så imponerad av hur Theodor kunde använda både kniv och gaffel" osv Jag och Henrik förstår ingenting!!!! Är det samma pojke vi pratar om? Han kan alltså....... men varför fungerar det inte hemma?????

Jag har några teorier så klart; när Theodor föddes hade han ett virus på hjärtat (visade det sig) som gjorde att ena kammaren inte pumpande som den skulle. Detta gjorde att Theodor inte kunde suga samtidigt som han svalde. Jag kunde alltså inte amma. Många försök gjordes utan resultat. Theodor fick sond genom näsan. Det är inte så bra att ha en sond genom näsen för länge så nästa steg är att operera en sond direkt in i magen. Det planerades - datum för operation var klar men Theodor råkade få RS. Operationen blev framskjuten. Vi hade fått uppmaningar av hans läkare att prova ge honom lite mat med sked - se om han kunde svälja. Han tog inte emot någonting - kräktes och skrek. Men efter några dagar, isolerad på sjukhus, tog han emot en sked och sen en till. Ett av läkemedlenda för RS är sterioider..... det gör att man blir hungrig..... han var hungrig och började äta. Han bestämde sig kanske för att leva - vad vet jag! Hur som helst så smuglade jag och hans pappa in en flaska vin till hans rum och skålade den kvällen han började ÄTA.
Jag fortsätter med teorin... kanske är det så att jag och Henrik alltid varit stressade när det gäller Theodor och Mat!? Vilken faktiskt kan märkas - puff fast vi låtstas att vi inte är stressade. Vi andas - vi har tålamod bla bla bla Matsituationen hemma är HEMSK. Theodor bankar konstant - glas, tallrikar, bestick, andras glas, tallrikar, bsstick, kastruller, pannor osv. Theodor kan spilla fyra glas mjölk och hoppsan så har tallriksinnehållet hamnat på .... väggen. Oj då! Theodor petar i andras mat. Theodor kastar mat - okey inte så ofta men faaan.

En gång i tiden fick vi hem mat-specialister från Habiliteringen på besök... de sa att vi gjorde allt rätt. Detr finns ingen anledning för Theodor att bete sig illa. Jaha, sisådär 6 år senare!!! Det värsta är bankandet. Man blir helt galen till slut. Vi har varit på besök på habiliteringen och diskuterat BARA bankades i en timme. Sociala berättelser var lösningen. 
Vi testar.... fungerar inte eller så gör vi nåt fel!
Så en kväll bestämde jag mig för att testa Straff-metoden - usch vad hemskt det låter. Jag sa till Theodor "Du får ingen efterrätt om du bankar" Han bankade och hans lillasyster Saga fick efterrätt.
Nu är det inte så att barnen får efterrätt varje dag men men det kan de få ... i form av vindruvor som Theodor ÄLSKAR.
Theodor grät den kvällen och jag kände mig som världens sämsta morsa som ger lilla Saga få efterrätt med inte Theodor.
Theodor har inte bankat sedan dess - okey en gång - men oj vad han är duktig. Han äter sedan lägger han ifrån sig besticken och sätter händerna upp i luften och säger "inte banka!"
Nu måste jag ge efterrätt varja dag...... och nej det blir inte bara glass och vindruvor. Nu har jag Tom&Jerry kex - 5 stycken efter maten är väl lagom ha ha  VÄRT!

Extremt frustrerande saker: Jag föreläser om knep och knåp för föräldrar och personal - i den föresläsnignen tar jag upp attityder. Under rubriken Attityder tar jag upp känslor. Känslor som väcks när man är förälder och/eller personal, i förhållande till barnet som har en funktionedsättning eller rörelsehinder. Känslor är ju inte att lita på - de kommer och går men attans vad ont de kan göra.
Get to the piont ha ha - i känslorna finns det mycket... jag berättar i min föreläsning om den extrema frustrationen som man kan känna när man är förälder eller jobbar med barn med funktionnedsättning av olika slag....... i mitt fall autismspektrumpstörnign, hjärnskada, utveklingsstörning, epilepsi, hyperaktivitet mm tänk att jag min son har så många diagoner att jag inte kommer ihåg alla!!??!! Okey, vart vill jag komma? HIT. När man väl har börjat prata om "förbjudna tankar" exempelvis "Varför gjorde jag inte abort?" "Varför kan inte han/hon bara dö?" ' känner jag att det är som de bara exploderar. Jobbigt jag vet. Ännu jobbigare att faktiskt erkänna detta. Så när Theodor en morgon lyckades öppna sitt fönster på andra våningen, efter en sån där riktigt hemsk hemsk morgon, tittade jag upp och ser honom halv hängande från fönstret. Min första tanke var inte "Åh nej aaaaa måste upp och rädda mitt barn" utan "han kan väl ramla ut". Några sekunbrott senare tog jag tag i mig själv - ruskade om och ställde frågan "Vad fan håller du på med?" Sprang upp. Stängde fönstret och sa lugnt och sansat "Theodor, det där är jättefarligt. Ajabaja, du får inte öppna fönstret igen." Efteråt tänkte jag en hel del på det jag hade tänkte och kom fram till att denna tanke eller liknande har väl all fått. Tur att inte socialtjänsten har tillgång till min hjärna. Summan av kardemumman är ju att jag tycker att jag fått många fler sånna "fröbjudna" tankar sedan jag lyfte upp hela grejen... kan det var en ballongeffekt!!??

Hobba hobba romantiska saker: Juste, det ska också hinnas med eller??!!??!! Jag har sedan min NZ resa fått en del insikter. Mycket har berott på mitt resesällskap. Under två år har jag varit den som planerat, organiserat och stått för logistiken i hemmet .. "Vi har ju ett barn med autism - han behöver struktur!" Henriks starka sidor ligger förbi logistik och jag var helt blind. Jag tyckte ju själv att jag var bra, duktig på planering och logistik och struktur - allt för Theodor!!?? Eller var det för Theodor? Eller var det för mitt eget kontrollbehov? under NZ resan blev det glasklart för mig vad det egentligen handlade om och jag har en nyvunnen respekt för Henrik. Henrik är så olika mig på alla plan. Han kanske inte är lika snabb att tänka eller att se kopplingar som jag men det innebär faktiskt inte att han är sämre ... vilket jag faktiskt utgick ifrån förut. Jag är snabb. Jag drar snabba slutsatser - som inte alltid är koorketa! Jag och Henrik har ingen energi kvar efter tre timmar med Theodor. Förut gick jag till attack - mot Henrik, när jag var slutkörd. Nu kan vi titta på varanda, blinka och faktiskt förstå att vi befinner oss i samma situation. Båda känner frustrationen, båda känner maktlösheten, båda känner sorgen MEN nuförtiden står vi på samma sida. Denna insikt har så klart lett till lite mer action i sängen - men det tänker jag inte beskriva ikväll thjhoo

Tack alla ni som faktiskt läser min blogg (trodde ju inte att npån gjorde det)
Tjingleing
Margrét

RSS 2.0