Hemkommen och GLAD för det

Efter nästan två veckor hemma i kalla kalla Sverige sätter jag mig äntligen ner och skriver på min blogg. Jag har upptäckta att jag inte är någon vidare bloggare. Försöker hålla ett schema med fasta bloggtider men nej! Jag vet inte om jag ska lova något annat än att jag har inte glömt bort min blogg ;)

Theodors reaktion på att jag var borta en HEL månad var betydligt sämre än jag trodde att den skulle vara. Vi pratades vid via Skype två gånger och första gången mumlade han bara "Mamma ä dum. Mamma ä dum. Mamma är dum" och där satt jag på andra sidan juordklotet och kunde först bara konstatera att Mamma var nog ganska dum som åkte iväg sådär långt men efter ett tag började jag rabbla min egen ramsa till svar "Mamma ä snäll. Mamma ä snäll. Mamma ä snäll." Rätt eller fel? Vem vet!
Andra gången grät han bara. Så himla hemskt att sitta på andra sidan jordklotet och se sitt barn gråta hysteriskt av längtan efter en. Puff!
Nu vet jag - jag kommer aldrig att vara borta sådär länge igen förrän han är större. Nu går det liksom inte att resonera med honom - allt är ju så konkret. Antingen är du här - eller så är du inte här!
När jag kom hem för ett par veckor sedan bröt vi båda ihop och satt och kramades en lång lång stund och tårarna bara rann. Visste faktiskt inte hur han skulle reagera när jag kom hem - han hade lika gärna kunna vara arg på mig för att ha varit borta så länge.
Nu har vi vant oss vid varandra igen och ibland känner jag .... PALLA!!!! Han är så himla hyper och jag blir så himla trött på honom!!! En morgon hade Theodor badat. Hans pappa var på väg till jobbet och väcker mig. Hans blick var sådär trött och ledsen som man bara kan vara efter ett intensivt pass med ett extremt aktivt barn. Han säger "Theodor bajsade i badkaret. Jag har städat badkaret men han står just nu i duschen och jag måste åka". Jag tar vid. Går ner till duschen och hittar Theodor där - tror ni inte att han hade bajsat lite till och smörjt in sig. Kul! Klockan är halv sex på morgonen. Det är alltså bara att kavla upp ärmarna och skrubba. Vid frukostbordet kastade Theodor mat, spottade bröd och hällde ut sin O´boy eftersom den var inte tillräckligt varm. Jag var inte så himla glad - om vi säger så. Intressant är att när jag är precis på bristningsgränsen kan han titta på mig och säga med en ljuv stämma "Du ä söt!" ha ha vem smälter inte då!?

Vi ska börja använda sociala berättelser mer i vår vardag. Massa jobb att sätta ihop dessa små böcker som berättar vilka val man har i olika situationer. Vi ska göra en bok om Theodor och Saga - Theodor petar Saga hela tiden; i ansiktet, på huvudet, i ryggen, i armen. Eller så kan han helt sonika gå rakt på henne. Saga är 3 år - hon skriker rakt ut när hon fått nog. Nu är det alltså dags att hitta andra sätt att reta henne ha ha  nej, utan andra sätt att umgås. Och då kan sociala berättelser hjälpa till för att visa de positiva effekterna på ett beteende. Hoppas det fungerar för att de kommer ju inte direkt ifrån varandra.

Förutom sociala berättelser håller jag annars på med nätverkande på hög nivå. Så många fantastiska människor som finns där ute :D
/Margrét

RSS 2.0