Påsklov utan lov

Här hemma har det varit mer eller mindre kaos under påsklovet. Fyra dagar ledigt med båda barnen hemma och ingen avlösare. Andra morgonen muttrade jag för mig själv kl halv sex "jag hatar mitt liv, jag hatar mitt liv". Fjärde morgonen sa jag det högt och tyckte obotligt synd om mig själv. Jag ville helst trolla bort allt som hade med skrik, tjat och konstant ljud att göra. Jag ville egentligen inte dö men det kändes som om jag ville det. Låter märkligt! Hur som helst var jag arg sista dagen på påsklovet - särskilt på min man som bara sovit hela morgnarna. Självklart är jag avundsjuk på honom - jag vill också kunna sova fast Theodor vaknar och skriker i några timmar. Tråkigt nog så känner jag inte får att ha lov med mina barn igen - någonsin. Om jag ändrar åsikt om några dagar så tänker jag läsa min egen blogg!
Annars händer det mycket hos Mr.T. Han pratar jättemycket och det är så häftigt att höra hur talet utvecklas. Han förstår dock inte betydelsen av det han säger vilket kan vara ganska komiskt men också ganska svårt att hantera. Ett exempel är när han ska sätta på sig utekläder. Han tar ibland goooood tid på sig och säger om och om igen "jag hinner, jag hinner, jag hinner" När taxin står utanför och han har inte fått på sig ett enda plagg så hinner han ju inte ... det är ju redan förbi det där med att hinna. Men han envisas "jag hinner, jag hinner" och man får absolut INTE hjälpa honom. Ett annat exempel är "det är kul" han fastar ofta i olika beteenden som att inte kunna sluta skratta. Då kan det passa in att säga "det är kul" när vi andra en timme senare ber honom sluta skratta. Men när han slår sin lillasyster i ansiktet igen och igen och igen så att hon gråter - då passar det inte så bra med kaxiga kommentaren "det är kul".
Theoddor kan numera prata om det som händer nu och det som ska hända. Han kan inte återberätta något utan att vi vet vad som hände och kan leda honom. Detta bekymrar mig eftersom han kan ju råka illa ut och då måste man ju få veta ... för en månad sedan kom han hem från skolan och allt var som vanligt. Senare på kvällen ringde en skolkamrat till Theodor och berätta att Theodor och hennes dotter hade slagits i taxin och att Theodor fått sig en rejäl slänga samt att något på hans jacka rivits av. Theodor hade i sin tur rivit sönder hennes armband och dragit i hennes hår. Jag tycker att det är så hemskt att han inte har kapaciteten att berätta. När vi pratade med honom om det som hade hänt kunde han berätta och grät mycket. Nu var detta ingen jättestor händelse men tänk om något annat händer som är allvarligare och han kan inte återberätta!!!! En mors rädsla nummer ett.

Härom dagen var jag på Mendelssohns italienska med Uppsala Kammarorkester och kände för första gången på flera år för att skriva dikter. Jag skrev en till Theodor:

Tyst
Måste du springa iväg
så fort
Jag hinner inte med

Ditt sinne
Måste du vara så obegriplig
Tyst
Du far i väg
Jag hinner inte med

Älskar du mig?
För jag älskar ju dig
Vet du det?

Tyst
Snälla
så att jag hinner med

Vart tog du vägen?


/Margrét

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0