Igår hade jag en föreläsning av lite annat slag än vanligt. Det var föreläsning-samtal - ett fantastiskt forum på Diakonins hus i Uppsala. Jag träffade några där som hade egna barn eller hade släktingar som precis fått en diagnos tex autismspektrumstörning eller Asberger som är inom samma spektra. Detta innabar en hel del frågor om själva diagnosen och HUR man ska tänka och agera. Jag sitter ju inne med alla svaren - har själv testat otaliga metoder för att få vardagen att fungera bättre hemma. Och ibland flyter vardagen ju på med bara mindre sammanbrott ha ha annars finns det några stora sammanbrott i normala fallet. Vi tipsade varandra och av utvärderingarna fick jag veta att vi alla lärt oss massor.

Väl hemma så tänkte jag hela tiden på en sak... jag glömde säga en sak... som jag ville så gärna säga om hur man ska tänka när man har barn med funktionsnedsättning;

Föräldrar till normalfungerande (eller normalstörda hi hi) barn uppfostrar våra barn till att klara sig själva i livet. De ska bli självständiga individer så småningom.
Föräldrar till barn med funktionsnedsättning måste uppfostra våra barn till att alltid behöva hjälp. Hjälpen kan se olika ut och i olika stor grad. Dock kommer de alltid att behöva hjälp och vår uppgift är att lära de fråga, våga be om hjälp och ta emot hjälp från andra. Detta kommer de att behöva göra hela sitt liv på ett eller annat sätt.

Hoppas nu att någon som var på plats igår läser detta inlägg ;) men också alla andra.

/Margrét